Jag svarade att hon kanske borde träna lite. Fel svar.
Min dåvarande sambo hade pressat mig om vad jag tyckte och jag hade svarat ärligt, men på ett så inlindat sätt som jag bara vågade. Jag tyckte att hon hade blivit för tjock helt enkelt. Hon var en jättebra person på många sätt och jag gillade henne verkligen, men sexuellt fick jag svårt att tända på en person som sakta blev större och större.
Detta ledde till gråt och tandagnissel och jag ångrade genast min uppriktighet. Jag har fortfarande inte kommit på något bra sätt att tackla den här problematiken. Är jag inte nöjd med min flickväns utseende, hur framför jag det?
Tvärtom verkar det inte vara något problem. På något vis anses det helt acceptabelt att en tjej anmärker på sin killes kläder och kropp. Själv reagerar jag knappt på när jag hör något sånt, men inser att det är lite märkligt med en sådan acceptans när tjejer anmärker på killar, men inte tvärtom.
Möjligen hänger detta samman med att kvinnor generellt sett är mer måna om sitt utseende än killar. Det hör liksom till att de ska se till att deras charmigt slarviga kille ska klä sig ordentligt.
Här tror jag man dock ska göra skillnad mellan två typer av utseenden. Killar bryr sig främst om hur tjejens kropp ser ut, hennes kläder är betydligt mycket mindre viktiga. Så om nu tjejen klär upp sig för hans skull så behöver hon inte anstränga sig överdrivet. Åtminstone inte när det gäller dyra märkeskläder, vanligtvis har han ändå inte en susning om att hon har Manolo Blahnik-skor på sig.
Således ses det nog snarare som förvånande och lite pikant om killen kommer med en initierad anmärkning när det gäller hennes klädsel. (Ja, om han inte är bög i och för sig, men det är ju ett i sammanhanget ointressant undantag).
Kvinnor är dock superkänsliga när det gäller deras kroppar. Anmärker man på dem som kille ger man sig in på minerad mark. Nu vet jag inte om det egentligen är ”orättvist”, men som kille som faktiskt bryr sig om både mitt eget och kvinnors utseenden (både kläder och kropp) känner jag att min handlingsfrihet är inskränkt. Tjejer har det betydligt lättare. På just det här området alltså.
fredag 22 februari 2008
onsdag 20 februari 2008
Pedofiler straffknullas på teve
Tvättäkta pedofiler outades på Kanal 5 i måndags kväll i programmet Jakten på nätpedofilerna (To Catch A Predator). Ett program som jag inte riktigt fick nog av genom att bara se ett avsnitt. På Youtube finns dock ännu fler klipp som jag plöjt igenom.
Upplägget är följande: En grupp personer sitter och chattar på nätet, utger sig för att vara tjejer i 12- till 15-årsåldern och lockar äldre att träffa dem. Med kondomer, glidmedel, öl och alkoläsk dyker de sedan förväntansfulla upp på tröskeln till ett hus där en skådespelande Lolita (som vanligtvis ser ut som hon är 13 men oftast är strax under 20) lockar in dem.
De uppmanas sedan av Lolitan att sätta sig ner vid en bar där det oftast finns någon sorts lemonad och kakor. Ja just det, lemonad och kakor… Flicksnärtan ska sedan bara ”byta om”, försvinner och in kommer istället Chris Hansen som är programledare.
“What are you up to?” säger den alltid kavajklädde Chris och går lång och rakryggad fram till den förvirrade pedofilen.
Reaktionerna kan vara olika, men ofta står pedofilerna bara osäkert mitt på golvet till synes osäkra på vad de ska göra och mumlar något svar i stil med ”Not much”.
Chris tar kommandot direkt:
“Why don't you have a seat over there. Sit down on that stool,” säger han och pekar på den barstol som nästan alltid finns tillgänglig.
Pedofilen lyder nästan alltid och sätter sig. Kavaj-Chris förstärker oftast sitt psykologiska övertag genom att förbli stående. Förutom uppmaningen/ordern att sätta sig på barstolen brukar Chris ibland få uppmana pedofilen att ta händerna ur fickorna där många, av något oklart skäl, fumligt kör ner dem.
Slående är hur bra Chris Hansen ser ut i jämförelse med pedofilerna. Pedofilmodet i USA verkar genomgå en seriös kris. Att se en rad program – som jag precis gjort – bjuder på en parad av fula fritidskläder som man får anta representerar det aktuella modet för pederaster.
Säckiga t-shirtar och sweatshirts förekommer frekvent. Och shorts (som ju är ett plagg som kan vara knepigt att bära med bibehållen värdighet) verkar också vara ett mycket populärt plagg så fort väderleken tillåter det.
Chris Hansen poängterar att männen kommer från ”all walks of life”, vilket verkar stämma. Att högre utbildning skulle korrelera med snyggare klädsel var dock en teori som jag fick avfärda relativt fort. Läkare, lärare och ingenjörer klär sig nästan lika eländigt som white trash-figurerna.
Inte bara klädseln är risig. Några få av de lite yngre pedofilerna ser visserligen ut som om de är hyfsad fysisk form (och en är faktiskt bodybuilder), men i övrigt är de nästan genomgående otränade hösäckar, tjockisar och loppbitna personer med usel hållning. Taskig tandstatus och bedrövliga frisyrer är också vanliga inslag.
I och med att Chris Hansen ser så pass bra ut så tror jag att kontrastverkan blir så dramatisk att man ofrivilligt drabbas av viss sympati för de patetiska losers som fastnat i snuskhummer-fällan. De är både ynkliga utseendemässigt och själsligt.
Jag kommer på mig själv med att några gånger nästan bortse från att de precis var i begrepp att ha sex med en underårig flicka (eller i vissa fall pojke) för att jag tyckte så synd om dem. Så stor är skillnaden mellan den stilige Chris och de fula pedofilerna.
Efter att Chris har intervjuat pedofilerna säger han vem han är samtidigt som hans kameramän dyker upp från alla håll. Fram till den tidpunkten har allt filmats med dolda kameror. Han säger att de får säga något till kameran och om de inte känner för det så är de ”free to leave”. Vilket de flesta gör. Utanför dörren kastar sig en flock bastanta poliser över pedofilen och buntar ihop denne.
Jag har svårt att föreställa mig den ångest som de här lirarna måste känna. Fängelse väntar sannolikt de flesta av dem. Om man ska tro vad man sett i amerikanska filmfängelser och vad man i övrigt har hört om pedofilers status i fängelser generellt, så är det åtminstone inte omöjligt att det vankas erotik av helt annat slag när det är dags för inlåsning.
Poetisk rättvisa, möjligen. I Bibeln står att "den som tar till svärd ska med svärd förgås". Köttsvärd i det här fallet.
Lägg till detta Chris Hansens mediala straffknull. Genom exponeringen i media slås hela liv i kras. Jobb lär gå förlorade och framtida jobb blir svåra att få. Eventuella familje- och vänskapsförhållanden krossas. Personen blir paria. För oss andra blir det väldigt bra teve.
Upplägget är följande: En grupp personer sitter och chattar på nätet, utger sig för att vara tjejer i 12- till 15-årsåldern och lockar äldre att träffa dem. Med kondomer, glidmedel, öl och alkoläsk dyker de sedan förväntansfulla upp på tröskeln till ett hus där en skådespelande Lolita (som vanligtvis ser ut som hon är 13 men oftast är strax under 20) lockar in dem.
De uppmanas sedan av Lolitan att sätta sig ner vid en bar där det oftast finns någon sorts lemonad och kakor. Ja just det, lemonad och kakor… Flicksnärtan ska sedan bara ”byta om”, försvinner och in kommer istället Chris Hansen som är programledare.
“What are you up to?” säger den alltid kavajklädde Chris och går lång och rakryggad fram till den förvirrade pedofilen.
Reaktionerna kan vara olika, men ofta står pedofilerna bara osäkert mitt på golvet till synes osäkra på vad de ska göra och mumlar något svar i stil med ”Not much”.
Chris tar kommandot direkt:
“Why don't you have a seat over there. Sit down on that stool,” säger han och pekar på den barstol som nästan alltid finns tillgänglig.
Pedofilen lyder nästan alltid och sätter sig. Kavaj-Chris förstärker oftast sitt psykologiska övertag genom att förbli stående. Förutom uppmaningen/ordern att sätta sig på barstolen brukar Chris ibland få uppmana pedofilen att ta händerna ur fickorna där många, av något oklart skäl, fumligt kör ner dem.
Slående är hur bra Chris Hansen ser ut i jämförelse med pedofilerna. Pedofilmodet i USA verkar genomgå en seriös kris. Att se en rad program – som jag precis gjort – bjuder på en parad av fula fritidskläder som man får anta representerar det aktuella modet för pederaster.
Säckiga t-shirtar och sweatshirts förekommer frekvent. Och shorts (som ju är ett plagg som kan vara knepigt att bära med bibehållen värdighet) verkar också vara ett mycket populärt plagg så fort väderleken tillåter det.
Chris Hansen poängterar att männen kommer från ”all walks of life”, vilket verkar stämma. Att högre utbildning skulle korrelera med snyggare klädsel var dock en teori som jag fick avfärda relativt fort. Läkare, lärare och ingenjörer klär sig nästan lika eländigt som white trash-figurerna.
Inte bara klädseln är risig. Några få av de lite yngre pedofilerna ser visserligen ut som om de är hyfsad fysisk form (och en är faktiskt bodybuilder), men i övrigt är de nästan genomgående otränade hösäckar, tjockisar och loppbitna personer med usel hållning. Taskig tandstatus och bedrövliga frisyrer är också vanliga inslag.
I och med att Chris Hansen ser så pass bra ut så tror jag att kontrastverkan blir så dramatisk att man ofrivilligt drabbas av viss sympati för de patetiska losers som fastnat i snuskhummer-fällan. De är både ynkliga utseendemässigt och själsligt.
Jag kommer på mig själv med att några gånger nästan bortse från att de precis var i begrepp att ha sex med en underårig flicka (eller i vissa fall pojke) för att jag tyckte så synd om dem. Så stor är skillnaden mellan den stilige Chris och de fula pedofilerna.
Efter att Chris har intervjuat pedofilerna säger han vem han är samtidigt som hans kameramän dyker upp från alla håll. Fram till den tidpunkten har allt filmats med dolda kameror. Han säger att de får säga något till kameran och om de inte känner för det så är de ”free to leave”. Vilket de flesta gör. Utanför dörren kastar sig en flock bastanta poliser över pedofilen och buntar ihop denne.
Jag har svårt att föreställa mig den ångest som de här lirarna måste känna. Fängelse väntar sannolikt de flesta av dem. Om man ska tro vad man sett i amerikanska filmfängelser och vad man i övrigt har hört om pedofilers status i fängelser generellt, så är det åtminstone inte omöjligt att det vankas erotik av helt annat slag när det är dags för inlåsning.
Poetisk rättvisa, möjligen. I Bibeln står att "den som tar till svärd ska med svärd förgås". Köttsvärd i det här fallet.
Lägg till detta Chris Hansens mediala straffknull. Genom exponeringen i media slås hela liv i kras. Jobb lär gå förlorade och framtida jobb blir svåra att få. Eventuella familje- och vänskapsförhållanden krossas. Personen blir paria. För oss andra blir det väldigt bra teve.
tisdag 19 februari 2008
Mobiltelefon på tunnelbanan, del 2
Lustigt att jag bara två dagar efter mitt mobiltelefoninlägg snubblar över denna klagovisa om bland annat just mobiltelefoner på tunnelbanan. Förutom att folk "talar högt och tydligt" görs detta "i mobiltelefoner", vilket man får anta bidrar till irritationen.
måndag 18 februari 2008
A Streetcar Named Desire
Förr i tiden representerades förste älskaren-typer i filmer ofta av långa, stiliga herrar i oklanderlig kostym och sidbena. Exempelvis Gary Cooper, Cary Grant och Clark Gable. Stereotypt så det förslog, ja, de hade ju till och med liknande namn.
1951 hände något. En manlig sexsymbol av ett helt nytt snitt inom filmen dök upp. Brutal, oborstad och primitiv var och förkroppsligades av Marlon Brando i filmen A Streetcar Named Desire. Namnet var Stanley Kowalski. Smaka på efternamnet: KOWALSKI. Polskt. Rätt långt från Cooper, Grant, Gable och andra WASP-namn.
Kvinnliga biobesökare kanske gillade den traditionelle gentlemannen på vita duken, men Stanley Kowalski väckte känslor som inte fått utlopp vid biobesök. Den macho arbetarkille var ett brutalt svin och en rå sälle – och kvinnorna älskade det.
Jag dock förstått att Brandos sexighet som Stanley Kowalski står sig fortfarande, nu nästan 60 år senare. Och visst, man kan ju faktiskt begripa att han har något. Blicken säger allt.
Jag vet inte kvinnorna i filmen betraktades som heta i början av 50-talet, men när man numera ser filmen så framstår knappast Vivien Leigh och Kim Hunter speciellt foxy. I alla fall inte för mig. De har knappast åldrats med samma lysande resultat som Brandos karaktär (ja, definitivt inte Brando själv alltså).
Filmen är att rekommendera. Dels för att den är en bra film som man ”ska” ha sett, dels för att man får tillfälle att begrunda vad många kvinnor anser vara en väldigt attraktiv man, även om många inte skulle våga erkänna det.
Det har gjorts en svensk version av A Streetcar Named Desire. En tevefilm från 1981 som heter Linje Lusta. Jag har inte sett den, men jag har tagit en titt på rollistan. Det första man undrar är ju vem som spelar Stanley Kowalski.
Mikael Persbrandt är ju på många sätt ett uttjatat namn; han har ju dykt upp i lite väl många roller de senaste åren. Det är ändå svårt att komma ifrån att han troligen skulle kunna göra en mycket bra Stanley. Men han var för ung 1981. Örjan Ramberg kanske? De rykten som går om honom går ju ut på att han på sätt och vis har varit en hustyrann av Stanley Kowalskis kaliber. Men nej, det är inte han.
Stanley Kowalski spelas av Krister Henriksson! Som sagt, jag har inte sett Linje Lusta men jag sticker ändå ut hakan och påstår att Henriksson rimligen inte kan ha gjort i någon lyckad Stanley. Vi snackar om morfar till Tsatsiki i barnfilmen ”Tsatsiki – Vänner för alltid”. Vi snackar om mannen som gör den redan stentråkige Ystad-snuten Kurt Wallander ännu tråkigare.
Att döma ut en film innan man sett den är dumt, men jag tycker antagandet att Krister Henriksson gör en usel Kowalski inte känns som någon vild gissning. Jag lovar att be om ursäkt om jag har fel.
På tal om detta har faktiskt ännu en oväntad person gjort sin tolkning av Kowalski. En visserligen mycket kort sådan, men ändå. Det är Elaine i Seinfeld som här brölar ”Stella!” på ett sätt som – trots att det inte är lika hjärtskärande som Brandos vrål – ändå faktiskt gör den korta och kärnfulla repliken rättvisa.
Och här är originalet. Se Brando vråla efter sin älskade Stella efter att hon flytt hemifrån för att han slogs och härjade så djävligt. Länk
Stella! Stella!!! STELLLLLAAAA!!!
1951 hände något. En manlig sexsymbol av ett helt nytt snitt inom filmen dök upp. Brutal, oborstad och primitiv var och förkroppsligades av Marlon Brando i filmen A Streetcar Named Desire. Namnet var Stanley Kowalski. Smaka på efternamnet: KOWALSKI. Polskt. Rätt långt från Cooper, Grant, Gable och andra WASP-namn.
Kvinnliga biobesökare kanske gillade den traditionelle gentlemannen på vita duken, men Stanley Kowalski väckte känslor som inte fått utlopp vid biobesök. Den macho arbetarkille var ett brutalt svin och en rå sälle – och kvinnorna älskade det.
Jag dock förstått att Brandos sexighet som Stanley Kowalski står sig fortfarande, nu nästan 60 år senare. Och visst, man kan ju faktiskt begripa att han har något. Blicken säger allt.
Jag vet inte kvinnorna i filmen betraktades som heta i början av 50-talet, men när man numera ser filmen så framstår knappast Vivien Leigh och Kim Hunter speciellt foxy. I alla fall inte för mig. De har knappast åldrats med samma lysande resultat som Brandos karaktär (ja, definitivt inte Brando själv alltså).
Filmen är att rekommendera. Dels för att den är en bra film som man ”ska” ha sett, dels för att man får tillfälle att begrunda vad många kvinnor anser vara en väldigt attraktiv man, även om många inte skulle våga erkänna det.
Det har gjorts en svensk version av A Streetcar Named Desire. En tevefilm från 1981 som heter Linje Lusta. Jag har inte sett den, men jag har tagit en titt på rollistan. Det första man undrar är ju vem som spelar Stanley Kowalski.
Mikael Persbrandt är ju på många sätt ett uttjatat namn; han har ju dykt upp i lite väl många roller de senaste åren. Det är ändå svårt att komma ifrån att han troligen skulle kunna göra en mycket bra Stanley. Men han var för ung 1981. Örjan Ramberg kanske? De rykten som går om honom går ju ut på att han på sätt och vis har varit en hustyrann av Stanley Kowalskis kaliber. Men nej, det är inte han.
Stanley Kowalski spelas av Krister Henriksson! Som sagt, jag har inte sett Linje Lusta men jag sticker ändå ut hakan och påstår att Henriksson rimligen inte kan ha gjort i någon lyckad Stanley. Vi snackar om morfar till Tsatsiki i barnfilmen ”Tsatsiki – Vänner för alltid”. Vi snackar om mannen som gör den redan stentråkige Ystad-snuten Kurt Wallander ännu tråkigare.
Att döma ut en film innan man sett den är dumt, men jag tycker antagandet att Krister Henriksson gör en usel Kowalski inte känns som någon vild gissning. Jag lovar att be om ursäkt om jag har fel.
På tal om detta har faktiskt ännu en oväntad person gjort sin tolkning av Kowalski. En visserligen mycket kort sådan, men ändå. Det är Elaine i Seinfeld som här brölar ”Stella!” på ett sätt som – trots att det inte är lika hjärtskärande som Brandos vrål – ändå faktiskt gör den korta och kärnfulla repliken rättvisa.
Och här är originalet. Se Brando vråla efter sin älskade Stella efter att hon flytt hemifrån för att han slogs och härjade så djävligt. Länk
Stella! Stella!!! STELLLLLAAAA!!!
söndag 17 februari 2008
Mobiltelefon på tunnelbanan
Jag ringer ett samtal när jag står i tunnelbanan idag. För att inte ”störa” ställer jag mig i ett av de områden där det inte finns säten. Vid dörrarna. Jag talar lågmält.
Trots detta är det en man i medelåldern som sneglar surt åt mitt håll. Demonstrativt surt. Jag blir lite sur på att han blir sur på mig. Varför anses det störande om någon pratar i mobiltelefon i tunnelbanan? (Ett tag förbjöds ju till och med samtal där.) Eller mobiltelefonsamtal i omklädningsrum på gymmen eller i butiker?
Någon som talar för högt kan ju vara störande, men detta gäller ju inte bara folk som talar i mobiltelefon. Det finns ju gott om högljudda dialoger på tunnelbanan.
Jag har en teori som går ut på att detta bottnar i irritation över att man för det första störs av att någon talar högt. Och när man nu ändå hör så väl vad som sägs så vill man också få ta del av vad den andra parten säger. Men det får man inte. Informationen är inte bara störande utan även svårbegriplig eftersom man bara får ta del av 50 – visserligen högljudda – procent av dialogen.
Trots detta är det en man i medelåldern som sneglar surt åt mitt håll. Demonstrativt surt. Jag blir lite sur på att han blir sur på mig. Varför anses det störande om någon pratar i mobiltelefon i tunnelbanan? (Ett tag förbjöds ju till och med samtal där.) Eller mobiltelefonsamtal i omklädningsrum på gymmen eller i butiker?
Någon som talar för högt kan ju vara störande, men detta gäller ju inte bara folk som talar i mobiltelefon. Det finns ju gott om högljudda dialoger på tunnelbanan.
Jag har en teori som går ut på att detta bottnar i irritation över att man för det första störs av att någon talar högt. Och när man nu ändå hör så väl vad som sägs så vill man också få ta del av vad den andra parten säger. Men det får man inte. Informationen är inte bara störande utan även svårbegriplig eftersom man bara får ta del av 50 – visserligen högljudda – procent av dialogen.
fredag 15 februari 2008
Veckoavslutning med Tom
Jag kan se det här klippet om och om igen. Jag vet inte varför jag är så fascinerad. Han lyckas att prata rappakalja i nästan tio minuter med intensiv övertygelse och jag är helt fast. Ett perfekt sätt att avsluta arbetsveckan. Givetvis pratar jag om Tom Cruises Scientolog-video.
Uteblivna blommor
Nej, jag skickade inga blommor till Caroline. Hon är bra, men bossig. Vi är båda 30-nånting, men skillnaden är att jag faktiskt kommer att kunna producera barn om fem år, i hennes fall är det inte lika självklart.
Just nu spelar vi spelet ”den som hör av sig först förlorar”. Jag kan vänta ut henne. Det är inte min biologiska klocka som tickar.
Just nu spelar vi spelet ”den som hör av sig först förlorar”. Jag kan vänta ut henne. Det är inte min biologiska klocka som tickar.
torsdag 14 februari 2008
Dressman
Att träffa Klasse på lunchen i kombination med att det är Alla hjärtans dag fick mig att tänka på en reklamfilm från Dressman som jag såg för några år sedan.
Den handlade om två män som gjort helt olika ekonomiska prioriteringar. Den ene har köpt en dyr kostym och den andre har köpt en billigare kostym (på Dressman får man anta) och får därför råd att köpa en hel massa rosor som han delar ut till kvinnor som sitter i ett kontorslandskap.
Herrn med den dyra kostymen ser butter ut, blomsterutdelaren har ett leende på läpparna när han rusar runt och delar ut rosor till höger och vänster till glatt överraskade kvinnor.
Min reaktion blev troligen inte den avsedda. Han kommer knappast få ligga med någon av dem bara för att han – till synes utan urskiljning – delar ut en massa blommor. Av kvinnorna blir han nog betraktad som en härlig och snäll kille. En sån man kan prata med. En sån som man blir kompis med. En sån som man inte har sex med. Dessutom har han en Dressman-kostym på sig.
Det ska dock tilläggas att han – liksom alla Dressman-modeller – ser betydligt bättre ut än Klasse.
Den handlade om två män som gjort helt olika ekonomiska prioriteringar. Den ene har köpt en dyr kostym och den andre har köpt en billigare kostym (på Dressman får man anta) och får därför råd att köpa en hel massa rosor som han delar ut till kvinnor som sitter i ett kontorslandskap.
Herrn med den dyra kostymen ser butter ut, blomsterutdelaren har ett leende på läpparna när han rusar runt och delar ut rosor till höger och vänster till glatt överraskade kvinnor.
Min reaktion blev troligen inte den avsedda. Han kommer knappast få ligga med någon av dem bara för att han – till synes utan urskiljning – delar ut en massa blommor. Av kvinnorna blir han nog betraktad som en härlig och snäll kille. En sån man kan prata med. En sån som man blir kompis med. En sån som man inte har sex med. Dessutom har han en Dressman-kostym på sig.
Det ska dock tilläggas att han – liksom alla Dressman-modeller – ser betydligt bättre ut än Klasse.
Lappen på kavajärmen
Klasse har inte tagit bort lappen från sin kavajärm ännu. Denna upptäckt gjorde jag för en stund sedan när vi träffades över lunch. Det var tråkigt av flera skäl. För det första för att han inte kunde ens kunde göra en så enkel sak för att förbättra sitt utseende. För det andra för att anledningen att jag såg det var på grund av att han använder den kavajen så ofta. För det tredje för att det står Batistini på lappen.
Alla hjärtans dag
Det är Alla hjärtans dag idag. Detta påminner mig om ett tillfälle för flera år sedan då jag uttryckte mig förklenande om denna institution för min flickvän Sara. Sa att jag tyckte att det var en töntig högtid. Hon höll inte med.
”Jag tycker det kan vara lite trevligt”, sa hon försiktigt.
Jag har i efterhand insett att Alla hjärtans dag inte bara anses vara ”lite trevlig” av flickvänner generellt. Den anses ofta skitviktig.
Caroline som jag har haft någon sorts lågintensiv flört med under flera år borde jag kanske skicka några blommor...
”Jag tycker det kan vara lite trevligt”, sa hon försiktigt.
Jag har i efterhand insett att Alla hjärtans dag inte bara anses vara ”lite trevlig” av flickvänner generellt. Den anses ofta skitviktig.
Caroline som jag har haft någon sorts lågintensiv flört med under flera år borde jag kanske skicka några blommor...
Vad Klasse inte vet
Jag har funderat lite på det jag skrev om Klasse igår. Han vet inte att jag skrev det. Jag tror inte att han skulle bli så glad om han visste, men han hittar nog inte hit. Hur många Klasse finns det inte?
Möjligheten finns ju faktiskt också att han skulle bli glad och lite smickrad över att jag fäster så stor vikt vid hans tankar att jag faktiskt skriver ner en del av dem. Jag har i alla fall bestämt mig för att jag inte kan ta den typen av hänsyn att jag undviker att skriva om vänner och bekanta. Det skulle inte bli mycket skrivet då.
Möjligheten finns ju faktiskt också att han skulle bli glad och lite smickrad över att jag fäster så stor vikt vid hans tankar att jag faktiskt skriver ner en del av dem. Jag har i alla fall bestämt mig för att jag inte kan ta den typen av hänsyn att jag undviker att skriva om vänner och bekanta. Det skulle inte bli mycket skrivet då.
onsdag 13 februari 2008
Min vän Klasse
”Jag har inte knullat med någon sedan den där resan till Estland”, sa Klasse uppgivet.
Jag minns att Klasse var i Estland i somras. Det gör att han levt i ofrivilligt celibat i ungefär nio månader. Varför det är så är inte så underligt. Klasse har lagt på hullet, börjar bli skallig och har en tendens att börja tafsa på tjejer i sin närhet när han har fått lite innanför västen. Att det överhuvudtaget blev sex för Klasse med den där estniska tjejen i somras beror på att han betalade.
Övervikt, begynnande skallighet och tafsande är dock inte hela förklaringen. Klasse utstrålar uppgivenhet och tafatthet. Ja, förutom när han är full, då han blir burdus och börjar kladda.
Jag försökte faktiskt ge honom handfasta tips; börja träna lite, äta nyttigare, raka av håret helt och kanske sprätta bort den där lappen på sin kavajärm. Jag var rak och åtminstone lite brutalt ärlig. En sann vän.
Klasse såg på lappen på ärmen. Han höjde på ögonbrynen som om han såg den för första gången och fingrade lite på den.
”Vadå, jag kan ju inte ta bort märket?”
"Jo, man ska det”, sa jag.
”Tänk vad skönt det vore om man bara kunde säga till en tjej som man tyckte var söt att ’kan inte vi knulla?’ och hon direkt ställde upp på det.”
Han ogillar att ta tag i saker.
Jag minns att Klasse var i Estland i somras. Det gör att han levt i ofrivilligt celibat i ungefär nio månader. Varför det är så är inte så underligt. Klasse har lagt på hullet, börjar bli skallig och har en tendens att börja tafsa på tjejer i sin närhet när han har fått lite innanför västen. Att det överhuvudtaget blev sex för Klasse med den där estniska tjejen i somras beror på att han betalade.
Övervikt, begynnande skallighet och tafsande är dock inte hela förklaringen. Klasse utstrålar uppgivenhet och tafatthet. Ja, förutom när han är full, då han blir burdus och börjar kladda.
Jag försökte faktiskt ge honom handfasta tips; börja träna lite, äta nyttigare, raka av håret helt och kanske sprätta bort den där lappen på sin kavajärm. Jag var rak och åtminstone lite brutalt ärlig. En sann vän.
Klasse såg på lappen på ärmen. Han höjde på ögonbrynen som om han såg den för första gången och fingrade lite på den.
”Vadå, jag kan ju inte ta bort märket?”
"Jo, man ska det”, sa jag.
”Tänk vad skönt det vore om man bara kunde säga till en tjej som man tyckte var söt att ’kan inte vi knulla?’ och hon direkt ställde upp på det.”
Han ogillar att ta tag i saker.
Dramatiska moln
Här är introt till teveserien "Krigets Vindar" som jag slaviskt följde när jag var liten. Det blir också på något sätt intro till den här bloggen. Signaturmelodin är bitterljuv och storslagen och Robert Mitchum är onekligen en stilig -- om än något gammal -- flottofficer.
Notera att Peter Graves (Jim i Mission Impossible) och Victoria Tennant (från LA Story) dyker upp.
"Krigets Vindar" följdes några år senare av serien "Krig och Hågkomst". När jag såg den så var jag några år äldre och lät mig inte förföras på riktigt samma sätt som tidigare. Jag hade utvecklat ett kritiskt öga och hade vissa synpunkter, även om jag naturligtvis följde hela serien ändå.
På rollistan fanns bland andra en då relativt okänd Sharon Stone, Rhys-Davies (den fula dvärgen i Sagan om Ringen) och Jane Seymour.
Det fina med den här serien är att man får följa Andra världskriget på flera olika fronter. Familjen Henry har ju spridits över världen av krigets vindar. Någon familjemedlem är i närheten av Pearl Harbour precis vid "rätt" tidpunkt, pappa i familjen (Robert Mitchum) är amerikans marinattaché i Berlin, en av sönerna har gift sig med en judinna, så förintelsen kommer också med. Och så vidare.
En karaktär som bitit sig fast är en tysk karaktär (spelas av Jeremy Kemp). Han är tysk general och på något vis god. Det finns en minnesvärd scen där seriens karaktäristiska överspel slår ut i full blom. Den tyska ledningen ser på filmade avrättningar. Längst fram vid duken sitter Hitler och Göring och skrattar elakt. Andra försöker väl pressa fram något leende men Jeremy Kemps general står långt bak biomörkret och snörper ihop munnen.
Hoppas att serien sänds igen.
Notera att Peter Graves (Jim i Mission Impossible) och Victoria Tennant (från LA Story) dyker upp.
"Krigets Vindar" följdes några år senare av serien "Krig och Hågkomst". När jag såg den så var jag några år äldre och lät mig inte förföras på riktigt samma sätt som tidigare. Jag hade utvecklat ett kritiskt öga och hade vissa synpunkter, även om jag naturligtvis följde hela serien ändå.
På rollistan fanns bland andra en då relativt okänd Sharon Stone, Rhys-Davies (den fula dvärgen i Sagan om Ringen) och Jane Seymour.
Det fina med den här serien är att man får följa Andra världskriget på flera olika fronter. Familjen Henry har ju spridits över världen av krigets vindar. Någon familjemedlem är i närheten av Pearl Harbour precis vid "rätt" tidpunkt, pappa i familjen (Robert Mitchum) är amerikans marinattaché i Berlin, en av sönerna har gift sig med en judinna, så förintelsen kommer också med. Och så vidare.
En karaktär som bitit sig fast är en tysk karaktär (spelas av Jeremy Kemp). Han är tysk general och på något vis god. Det finns en minnesvärd scen där seriens karaktäristiska överspel slår ut i full blom. Den tyska ledningen ser på filmade avrättningar. Längst fram vid duken sitter Hitler och Göring och skrattar elakt. Andra försöker väl pressa fram något leende men Jeremy Kemps general står långt bak biomörkret och snörper ihop munnen.
Hoppas att serien sänds igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)